Ibland när jag bara sitter och funderar brukar mina tankar falla på min nyckelbensskada. Eller ja, min före detta skada kanske är rätt benämning. Jag brukar komma in på den där banan: ”Tänk om!”. Tänk om jag aldrig hade skadat mig, undra hur jag skulle vara fotbollsmässigt då. Jag tappade ju trots allt två av de viktigaste åren inom fotboll. Då man utvecklas som mest… Nu när jag ska börja på ett fotbollsgymnasium med folk som är grymma på fotboll är det svårt att hålla tankarna borta. Hur mycket sämre kommer jag att vara? Kommer alla att se ner på mig för att jag inte har samma ”skills” som dom? Har jag tillräckligt med talang? En sak som jag är alldeles säker på är att jag verkligen älskar den där runda bollen som vi kommer att använda oss av flera gånger i veckan, och jag kommer göra allt för att förbättras både som spelare och person. Jag har ju trots allt kommit in på ett gymnasium där det krävs en uttagning för att komma in, och jag kom in pga min kärlek till sporten. Jag var inte med på provträningen, jag var bara med på en intervju då dom fick se glädjen i mina ögon. Dom såg nånting som finns långt inom mig, dom såg min känsla som jag har när jag står på planen.

Jag vet inte varför jag har skrivit det här virriga inlägget, men en sak ska ni veta: Jag ska ge allt, jag ska njuta av varenda sekund och jag ska fortsätta älska bollen som aldrig förr! Jag struntar i om jag inte är i samma form som alla andra, jag struntar i om dom andra har bättre teknik än mig. Jag vill bara förbättras och ha kul. Det är vad mina tre följande år kommer att gå ut på!